lollipopworld

Minns den där dagen när du började i klassen.
Du hamnade bredvid mig och vid började prata på rasten.
Du såg mig som den personen jag va.
Vi fortsatte vara med varandra varje da.
Efter ett tag hade vi byggt upp ett starkt vänskapsband.
Ingen kunde skilja oss åt vi skulle förevigt gå hand i hand.
Många gånger har våran vänskap gått över till kärlek.
Vi bråkade en hel del, det kom bråk efter bråk, svek efter svek.
Men hela tiden fast det något där.
Någonting i vår atmosfär.
Som inte kunde skilja oss åt som vänner.
Inget kunde skilja oss ifrån vad vi inerst inne känner.
Jag kommer ihåg när du ringde mig när jag låg på sjukhuset.
Det var bara du som förstod alla andra trodde typ att något var brutet.
Du sa att du skulle ta första bästa bussen hit.
Men jag sa att det inte går men du tyckte det jag sa va skit.
Vi grät, berättade hur mycket vi älskade varann.
Och att våran vänskap skulle vara förevigt sann.
Jag tror inte du fattar att du betyder så otroligt mycket för mig.
Men du måste komma hem nu jag klarar mig inte utan dig.