lollipopworld

det här ett ett avskrivnings inlägg som rubriken lyder och för er som inte vill läsa känslor
och tycker att jag bara skriver för att få uppmärksamhet kan sluta läsa här.
för jag skriver av mig på bloggen för att det är som en vän jag pratar av mig med.
jag skriver av mig om mitt privatliv och är inte blyg för att skriva.
TACK PÅ FÖRHAND! /EMILIA

blir så inihelvete trött på att leva i detta helvetet, jag fattar inte hur ni kan gå runt och låtsas
som ingenting när ni igentligen vet hur cp vi lever.
du säger att jag inte äter mat, gör mat då.
du säger att du inte har mkt pengar, sluta lägg dom på alla de där sakerna då..
du säger att det ser ut som en svinstia, städa då.
låtsas bli lite sur på kvällarna/nätterna när jag kommer hem, visa att du bryr dig
och säg något när jag åker då.
jag förstår inte hur fan hon kan ha stått ut med det här i 20 år,
jag förstod att hon drog.
och allt ska vara så synd om dig att du blev ensam kvar, du ska må så jävla dåligt.
då kanske du skulle tänkt på det lite innan!
och kom inte med dina hårda ord, dom känns som ett slag.
och tro fan inte att du kan komma och säga förlåt sen o låtsas som om inget har hänt!
men jag drar på mig ett leende som jag alltid gjort.
så är allt bra sen, och jag verkar alltid vara glad.
jag har alltid lyckats hålla minen, hålla tillbaka tårarna som bränner innanför ögonlocken.
men när jag kommer hem och lägger mig i sängen eller när vi brukar bråka som vanligt,
då bryter jag ihop totalt.
men snart står jag inte ur längre, och då får du skylle dig själv för följderna..

blev ett rörigt inlägg som troligen bara jag eller mina närmsta vänner förstår,
men jag skriver som sagt bara för att skriva av mig.