BILLY ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag minns första dagen jag träffade dig.
Jag var helt säker på allt jag hade fått höra om dig att du var rätt.
Vi kom till stallet där du stog och vi förstod varför du skulle därifrån.
När jag skulle rykta dig så flyttade du dig hela tiden.
Och du vägrade låta min sadla och tränsa dig.
Men till slut så kom vi ut och skulle rida.
Det var den värsta ridturen jag varit med om.
Du skenade och stegrade omkring i 15 minuter sen skenade du hem till stallet igen.
Det gick inte att få stopp.
Men jag visste ändå att du var den rätt hästen.
Så efter att ha tjatat på mamma i en vecka om att han inte var farlig och övertalade
henne ringde vi ägaren och sa att han ska vi ha!
Sen blev han körd hem till oss och vi ställde in dig i boxen.
Du sparkade i väggarna och bet överallt.
Men jag satt inne hos dig i flera timmar och pratade med dig.
När det nästan var natt sa mamma att vi var tvunga att åka hem.
Jag kunde inte sova den natten för jag tänkte på dig hela tiden.
Klockan halv 8 dagen efter åkte vi till stallet.
Satt och klappade på dig i flera timmar.
Vägrade åka hem.
Såhär fortsatte det hela första veckan.
Var så otroligt lycklig!!
Efter en veckan tänkte jag börja rida dig.
Du skenade omkring i en halvtimma i hagen men jag vägrade ge upp.
Fortsatte rida dig och mönstret fortsatte samma hela tiden.
Mamma vädjade och sa att jag skulle ge upp.
Men jag trodde att du skulle ändra dig, jag visste det!
Efter två månader började det ge resultat.
Jag fick dig att lyssna, bara galoppera när jag vill, du gick på tygeln och så mycket mer.
Då var jag så glad över att jag aldrig gav upp på dig.
Vi kom så nära varandra, du och jag.
Jag pratade om allt med dig, och du tittade på mig, och buffade på mig.
Jag tror du förstod.
Du var min absolut bästa vän och jag gav upp allt för dig.
Men sen åkte jag in på psyket igen.
Vi träffades bara på helgerna och jag mådde skit över det.
Jag tänkte på dig varje dag och hela väggarna var fulla med bilder på dig.
Jag berättade historier om dig för allt som jobbade där och alla tyckte han verkade underbar.
När jag kom därifrån så började du krångla igen.
Det gick inte att rida längre och du bet i allt.
Du flyttade dig alltid när jag skulle sätta mig upp i sadeln.
Man fick knappt röra dig längre och det gick inte att fånga dig i hagen.
Du var ju även triangelmärkt och hade en fraktur i vänsterfram ben, det blev bara värre.
Din smärta i munnen gick inte heller att göra något åt.
Jag flyttade till pappa, och det blev strul med kontraktet.
Jag ville ju flytta dig till pappa, men så blev det inte.
Till slut så gick det inte att rida dig längre.
Du bara stegrade, bockade och backade ner i diken.
Du gjorde allt för att försöka kasta av mig.
Men jag gav mig inte.
Men då hade redan pappa och mamma bestämt mig.
Det kunde inte fortsätta såhär längre.
Dem berättade att jag inte fick ha kvar honom längre.
Den natten grät så otroligt mycket, har aldrig gråtit så mycket förut.
Jag spenderade hela dagen tillsamans med dig.
Du gnäggade för första gången när jag kom till hagen.
Du sprang till mig och buffade på mig hela tiden.
Du var så snäll som du aldrig varit.
Då ville jag inte längre, jag ville ha dig kvar.
Jag bönade och bad men dig gick inte längre, vi hade bestämt med viveca.
När vi kom fram till göteborg kramade jag och pussade jag på dig i en timma.
Jag grät och skämde ut mig men det sket jag fullständigt i!
Jag bönade till pappa att vi skulle ta med han hem igen.
På vägen hem grät jag hela tiden, jag stängde in mig på rummet och umgicks inte med någon.
Jag tänker fortfarande på dig varje dag, och allt är så tomt utan dig.
Någon gång tänker jag hälsa på dig där du är.
En vacker dag, som jag längtar till.
Nu letar vi en ny häst men allt känns så konstigt, det är ju dig jag vill ha.
Allt känns hopplöst utan dig, men jag kämpar på för din skull.
Så att vi kan träffas en dag igen, en dag ska du bli min igen.
Jag älskar dig så otroligt mycket billy.
Glöm aldrig det!!!
BÄSTAVÄN ♥
Jag minns första dagen jag träffade dig.
Jag var helt säker på allt jag hade fått höra om dig att du var rätt.
Vi kom till stallet där du stog och vi förstod varför du skulle därifrån.
När jag skulle rykta dig så flyttade du dig hela tiden.
Och du vägrade låta min sadla och tränsa dig.
Men till slut så kom vi ut och skulle rida.
Det var den värsta ridturen jag varit med om.
Du skenade och stegrade omkring i 15 minuter sen skenade du hem till stallet igen.
Det gick inte att få stopp.
Men jag visste ändå att du var den rätt hästen.
Så efter att ha tjatat på mamma i en vecka om att han inte var farlig och övertalade
henne ringde vi ägaren och sa att han ska vi ha!
Sen blev han körd hem till oss och vi ställde in dig i boxen.
Du sparkade i väggarna och bet överallt.
Men jag satt inne hos dig i flera timmar och pratade med dig.
När det nästan var natt sa mamma att vi var tvunga att åka hem.
Jag kunde inte sova den natten för jag tänkte på dig hela tiden.
Klockan halv 8 dagen efter åkte vi till stallet.
Satt och klappade på dig i flera timmar.
Vägrade åka hem.
Såhär fortsatte det hela första veckan.
Var så otroligt lycklig!!
Efter en veckan tänkte jag börja rida dig.
Du skenade omkring i en halvtimma i hagen men jag vägrade ge upp.
Fortsatte rida dig och mönstret fortsatte samma hela tiden.
Mamma vädjade och sa att jag skulle ge upp.
Men jag trodde att du skulle ändra dig, jag visste det!
Efter två månader började det ge resultat.
Jag fick dig att lyssna, bara galoppera när jag vill, du gick på tygeln och så mycket mer.
Då var jag så glad över att jag aldrig gav upp på dig.
Vi kom så nära varandra, du och jag.
Jag pratade om allt med dig, och du tittade på mig, och buffade på mig.
Jag tror du förstod.
Du var min absolut bästa vän och jag gav upp allt för dig.
Men sen åkte jag in på psyket igen.
Vi träffades bara på helgerna och jag mådde skit över det.
Jag tänkte på dig varje dag och hela väggarna var fulla med bilder på dig.
Jag berättade historier om dig för allt som jobbade där och alla tyckte han verkade underbar.
När jag kom därifrån så började du krångla igen.
Det gick inte att rida längre och du bet i allt.
Du flyttade dig alltid när jag skulle sätta mig upp i sadeln.
Man fick knappt röra dig längre och det gick inte att fånga dig i hagen.
Du var ju även triangelmärkt och hade en fraktur i vänsterfram ben, det blev bara värre.
Din smärta i munnen gick inte heller att göra något åt.
Jag flyttade till pappa, och det blev strul med kontraktet.
Jag ville ju flytta dig till pappa, men så blev det inte.
Till slut så gick det inte att rida dig längre.
Du bara stegrade, bockade och backade ner i diken.
Du gjorde allt för att försöka kasta av mig.
Men jag gav mig inte.
Men då hade redan pappa och mamma bestämt mig.
Det kunde inte fortsätta såhär längre.
Dem berättade att jag inte fick ha kvar honom längre.
Den natten grät så otroligt mycket, har aldrig gråtit så mycket förut.
Jag spenderade hela dagen tillsamans med dig.
Du gnäggade för första gången när jag kom till hagen.
Du sprang till mig och buffade på mig hela tiden.
Du var så snäll som du aldrig varit.
Då ville jag inte längre, jag ville ha dig kvar.
Jag bönade och bad men dig gick inte längre, vi hade bestämt med viveca.
När vi kom fram till göteborg kramade jag och pussade jag på dig i en timma.
Jag grät och skämde ut mig men det sket jag fullständigt i!
Jag bönade till pappa att vi skulle ta med han hem igen.
På vägen hem grät jag hela tiden, jag stängde in mig på rummet och umgicks inte med någon.
Jag tänker fortfarande på dig varje dag, och allt är så tomt utan dig.
Någon gång tänker jag hälsa på dig där du är.
En vacker dag, som jag längtar till.
Nu letar vi en ny häst men allt känns så konstigt, det är ju dig jag vill ha.
Allt känns hopplöst utan dig, men jag kämpar på för din skull.
Så att vi kan träffas en dag igen, en dag ska du bli min igen.
Jag älskar dig så otroligt mycket billy.
Glöm aldrig det!!!
BÄSTAVÄN ♥
Kommentarer
Trackback
